Ur Elgenstiernas, Svenska adelns ättartavlor IX

Friherrliga ätten Wrede af Elimä, nr 44 
Friherrlig 165315/8 introd.1654. En gren erhöll grevlig värdighet 1809 29/6 enl 37§ RF men tog icke introduktionen.                                       

Enligt traditionen härstammar ätten från Italien. En prins av den urgamla ätten Colonna, som efter en mesallians förskjutits, skall vara ätten Wredes stamfader. Han uppträdde under sitt deltagande i det italienska krigen på 700-talet städse iklädd en grön rustning med alltid nerfällt visir och var känd under namnet "il cavalliera verde". Sedan han stupat i ett blodigt slag och visiret öppnats igenkändes han som prinsen av Colonna. Hans son tog namn efter ordet verde i faderns "nom de guerre" med omkastande av bokstäverna e och r och bildade namnet Wrede.  - Ätten är känd redan från mitten av 1000 talet då en Grete de Wrede (1050) gifte sig med Adolf von Dassel. Släktens stamborg, var det ej långt från Köln belägna slottet Wrede, som sedan kom i grevarnas av Waldecks besittning. Även i stiftet Hildesheim var släkten vid denna tid besutten. Den spred sig sedan till Westfalen, varest det förvärvade flera gods, till vilka olika grenar skrevo sig, såsom Schellenstein i greveskapet Arnsberg, Beck i stiftet Minden, Melschede och Amecke, vilka de två sistnämnda ännu är medlem utav 1800-talet befunno sig i släktens ägo. I Westfalen framträder släkten första gången i urkunderna med riddaren Fredrik de Wrede, vilken 1274 var vittne i en tvist mellan riddaren Konrad af Warberg och klostret Marienberg invid staden Helmstedt. I klostrets urkunder nämnas sedan 1299 en Henrik de Wrede och 1303 arvherren till Harbeck, Stefan de Wrede, son till riddaren Fredrik. I greveskapet Arnsberg uppträder 1311 Antonius de Wrede "famulus", som av den siste greven av Armsberg, Gottfried II, 1339 förlänades med godset Hachen, och 1324  Henricus de Wrede "dapifer". Under 1500 och 1600 talen stodo flera medlemmar av släkten i kurfurstens av Köln tjänst, och under 1700 talet blomstrade tvenne grenar i furstendömet Lippe och storfurstendömet Hessen. Släkten fortlever, ännu förutom i det norra Europa levande grenen, i Tyskland och Ungern. Nämnas bör att något agnatiskt samband icke kunnat påvisas mellan den urgamla ridderliga släkten Wrede och en från Westfalen bördig att med samma namn, vilken 1790 blev adlad och 1791 erhöll Bayerskt friherrlig värdighet. Till sistnämda ätt hörde den bekante fältherren under Napolenkrigen, Karl Philipp Wrede, f 1767 † 1838 vilken som chef för en division av bayerska armén hade en god andel i fransmännens seger vid Wagram 1809 och till belöning härför upphöjdes till fransk greve, men 1813 gjorde gemensam sak med Österike under 1814 års fälttåg för de bayerska trupperna mot Frankrike, blev blev bayersk fältmarskalk i mars s.å. och upphöjdes i furstligt stånd i juni s.å. med Ellingen (i Nordgau) som är ärftligt furstendöme och manslän under bayerskt överhöghet.
Till Livland inkom släkten sannolikt med tyska orden under 1300 talet. Det första, som möta där i urkunderna äro Gerhard Wrede, som 1417 till 1420 var ordens lantmarskalk, och dennes broder Henrik samt deras kusiner (Vettern) Henneke och Johan 1418 och 1419. Dirik Wrede var 1526 tyska ordens komtur i Wenden och fogde i Bauske i Kurland 1532 och ännu 1551. Samtidgt förlänades en Herman Wrede 1537 med land i distriktet Bauske. Först frå och med nedanstånde Casper Wrede, som i slute av Gammal-Livlands självständighet  - omkr 1550 - kom i tyska ordensmästarens Wilhelm von Fürstenbergs tjänst, är släktledningen säker. Från sonen Henrik, som genom sin offerdöd vid Kirkholm 1605 vann ära och berömmelse åt ätten, härstamma samtliga i Sverige, Finland och Balticium levande grenar. En namne till sistnämnda Henrik (eller måhända han själv?) erhöll 1570 förläning på Ösel och var 1579 landsknekt därstädes i konungens av Danmark tjänst. 

Ätten immatrikulerades på Riddarhuset i Finland 1818 under nr 2 bland friherrar och inskrevs på Riddarhuset i Estland 1746 under nr 135.

Se även dessa länkar: